Tro och förnuft

Den tro som teismen står för inbegriper en tillit till Gud och ett personligt känslomässigt engagemang. Men teismen inbegriper även ett intellektuellt engagemang. Varje tro bygger
på vissa föreställningar om Gud. Det kan vara till exempel föreställningar om hur Gud är till
sitt väsen eller om vad Gud vill med sin skapelse. Det är föreställningar som troende
betraktar som sanna och därmed meningsfulla.

Alla världsreligioner erkänner att det inte bara finns en emotionell grund för tron, utan även en intellektuell grund. När troende hävdar sin tro försöker man intellektuellt och rationellt ge stöd för sina trosföreställningar. Detta är av stor vikt, då tron utgör för troende ett moraliskt fundament för
hur man ska leva. 

Förnuftet har en central plats i allt andligt sökande. Man vill tro på någonting som är förnuftigt, meningsfullt och sant. De som förkastar förnuftet i religiösa sammanhang, glömmer bort att
de själva använt sig av förnuftet för att komma fram till sin tro.

För teismen är Gud ett andligt väsen som är fullkomligt god, allsmäktig och allvetande.
Gud är den som har skapat allt och en upprätthållare av skapelsen. Dessutom är Gud
evig och oföränderlig och värd att dyrkas.
 

Är det förnuftigt att tro på en sådan beskrivning av Gud för en intellektuellt hederlig och moraliskt uppriktig människa?

 

Den som läser denna fråga har kanske redan ett bestämt svar. Men oavsett vad svaret är, så vill jag lyfta fram ett antal problem som uppstår när man noggrant granskar de egenskaper som teismens teologer under århundradena tillskrivit Gud.